Dagen efter strålkniven
Vi känner ett enormt stöd från er alla som skriver till oss och tackar för det.
I övrigt vet jag faktiskt inte vad man ska säga i det här läget?det är ungefär vad vi brukar få höra från alla bekanta vilket inte är fel alls!! det är exakt så vi också känner just nu,man är helt jäkla tom för att i nästa stund få fullkomlig panik allt är bara helt overkligt.
Tina!! vi ringer gärna!va lite osäkra på hur ni kände bara?
Christine!!! vad märkligt att vi gick förbi varandra på Götgatsbacken??Fasiken, du skulle kommit fram där!!.Inga problem!det får bli nån annan gång.
Ja herregud,det ser onekligen jävligt mörkt ut nu(suck!!!) ledsen o inte ha något bättre o komma med men magnetröntgen inför strålkniven såg inte så jäkla rolig ut om man ska tala klarspråk!!
Det hade ökat rätt kraftigt på sju ställen i hjärnan!!!......säger egentligen allt va?ähh suck orkar inte skriva mer nu...sorry,vi hörs kramar från pappa Jan.
Det är så mycket kärlek och livsglädje i alla bilder på er och i det ni skriver här på er blogg trots det ni just nu genomlever. Jag vet inte vilka chanser som finns att tillfriskna för Tims del,har ingen kunskap eller erfarenhet om cancer hos barn, men jag tror helhjärtat på mirakel och helhjärtat på att Tim känner sig trygg i den kärlek och omsorg ni och andra ger. Känns som om jag vill överväga varje ord jag skriver eftersom jag också förstår (åtminstone på något plan) den panik en förälder känner inför risken att förlora det barn man älskar mer än sig själv. För det finns inga tröstande ord... bara ett intensivt hopp med hårt hållna tummar.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva och säga.
Hoppas av hela mitt hjärta att det ska gå bra.
Skickar massor med kramar till hela familjen.
Kram Anette
Ni är otroligt starka. En resa med cancer är verkligen en bergochdal bana utan dess like.
Skickar stora styrkekramar till er alla, inte så mycket kanske men ja ja vet inte.Stora kramar från Varberg
det känns som att orden tagit slut just nu, men jag ville skriva en kommentar ändå och säga att jag tänker på er. och jag slutar inte hoppas på att strålkniven ska gå in och få bort skiten...
kram
Jag ville gärna gå fram men tårarna rann å jag hade förmodligen inte fått fram orden så ni hade förstått vad jag försökte säga, men ser jag er igen så ska jag komma fram, om inte kanske jag kan få fram mitt namn iallafall så ni vet vem jag är;-) allt vart på något sätt så mycket verkligare när jag såg er i verkligheten å inte bara på bild här på bloggen... Har tänkt en hel del på Tim överhuvudtaget å tittat lite extra varje gång jag är i Högdalen vilket jag är rätt ofta eftersom min dotter går i Örbyskolan...
ojdå glömde ju skriva mitt namn i inlägget ovanför /Christine
Så fruktansvärt jobbigt besked för er ,men som man läste om Tim så är han en kämpe . Vart borta över helgen i Liseberg så det blev att läsa denna blogg det första man gjorde.
Många kramra med massa styrka i från oss