KAN INTE HÅLLA KÄFTEN LÄNGRE!!!
OK!! Vet knappt var jag ska börja faktiskt!!! Känner mig så jävla besviken och förbannad och kan inte hålla mig från o dela ut en redig käftsmäll!!!
Nu har Tim tampats med sin dödliga sjukdom i 4 1/2 år och jag börjar undra vad fan det är för människor runt omkring i området där vi bor? jag menar då först och främst föräldrarna i Tims klass!!
Från att ha varit en i gänget med både nära och lite mer flyktiga kompisar till att bli en utböling som aldrig får ett enda samtal från någon kille i klassen. Ja jag menar killarna i klassen för de som verkligen har ställt upp är tjejerna!! ni har varit fantastiska! Jag lägger skulden på er FÖRÄLDRAR inte på barnen. Det är ni som smittar av er ruttna moral och stinkande inställning!!
Kom inte nu o dra den där samma jävla kommentaren: man är ju lite rädd o vet inte riktigt vad man ska säga.
Lägg ner!! Det går bra att springa o basa på jobbet men inte få sina barn att ta en liten jävla gnutta ansvar mot en gammal kompis !!
Hoppas för guds skull inte att ni någon gång hamnar i samma situation som oss!! men gör ni det så kan ni ju försöka o fråga mig om råd. PINSAMT!!
Vill bara tillägga att jag absolut inte tappat förståndet på nåt sätt!! utan tvärtom snarare borde skrivit detta för länge länge sen.
Har förhoppningen att det här ska gå in i märgen på er men har inte så höga krav längre. STINK !!
Ni har så rätt....!!!!!!!!!!!!!!! Tragiskt...
Äntligen säger ni ifrån. Det var precis det här jag menade om föräldrars ansvar. Barn gör inte som man säger, utan som man gör. Barns handlingar kommer hemifrån. Många styrkekramar till er alla.
Du har sååå rätt!!!! Helt galet att de kan vara såhär, men så är det ju tyvärr. Och det är ju vi vuxna som visar vägen för barnen.
Kämpa på!
Nu blev jag så arg att min första reaktion var... Hur dumma är folk.. Nu har jag låtit det gå några minuter.. och sansat mig lite..
Försöker sätta mig in i klasskamraternas föräldrars situation.. Hur hade jag gjort.. Och kommer fram till att jag hade låtit mitt barn gå dit.. Hade jag inte bott så långt borta hade mina barn kommit dit oftare än ofta. Hur svårt kan det vara att förgylla någons tillvaro så gott det går.
Lider så med Tim, och er föräldrar. Det ni genomgår kan jag inte sätta mig in i till hundra, men jag vet hur det är att älska sina barn.
Att veta att det inte finns någon räddning, mer än ett mirakel.. Att se sitt barn tyna bort.. Att se vännerna som försvinner... Det måste vara fruktansvärt, att fortfarande vara tvungen att visa en glad sida inför sitt barn.. Jag hoppas innerligt att jag aldrig kommer behöva uppleva detta.
Tror NI föräldrar till Tims klasskamrater att detta smittar, att ert barn ochså ska bli drabbat om det hälsar på.. Har ni inte fått lära er något i skolan.. Cancer smittar inte.. Utan se nu till att göra Tims vardag uthärdlig.. Låt barnen gå dit.. Jag lovar att de kommer lära sig mkt. av livet.. För... man vet aldrig när det är en själv som blir drabbad..
Kram till Tim och er..
Åh, vad ledsen jag blir för Tims skull! Han är fortfarande en kille på tolv år som behöver kompisar, han är fortfarande med i klassen, han bor fortfarande i samma område. Jag lider verkligen med Tim och jag tycker det verkar vara ena fega ynkryggar till vuxna i hans närhet i klassen.
Har precis läst psykologi i skolan, om kriser och dess olika reaktioner. Det jag kan tänka mig om de andra vuxna du pratar om, är att det här med döden och ffa när det gäller barn, skrämmer så och vi är både ovana, rädda och ovilliga att ens prata om det eller nämna det för det är så ruskigt men, MEN det kan i så fall dessa vuxna behålla för sig själva och låta det stanna utanför sina barn och Tim. Det är i så fall de vuxnas egna problem och inget de ska lägga över på sina barn. De har rätt att träffas och umgås; se en film, prata, spela dator eller vad de nu gillar i den åldern.
Stackars Tim!
Bra sagt!
Upplevde samma "symtom" när min dotter var sjuk. En enda familj höll kontakten med oss. Nu när hon är frisk går det bra igen.
Eva
Oj vad jag känner igen det där! När Ryan var sjuk så var det endast tjejerna i klassen som kom och ringde på och fråga hur det var. Föräldrar och barn man träffade på ute pekade och tittade men vågade inte säga nåt!
Nu när Ryan är frisk så hör killarna i klassen av sig igen. Han hade ett par kompisar som fanns vid hans sida hur sjuk han än var men ingen av dem var från klassen.
Ja föräldrarna bör nog vara med när sköterskan från avdelningen informerar barnen om cancer för dem bör lära sig ett och annat med!
Man kan inte säga nåt fel till nån med cancer, bara att säga att man tänker på dem och håller tummarna att allt går bra. Vi som lever med cancer är inte pestsmittade ju!
hoppas det löser sig för er och för Tim.
Kram Jessica
Det är så förbaskat tråkigt, milt talat. Det var likadant under Davids tid. Inför Davids sista jul ringde jag till läraren och sade att det vore trevligt om klassen kunde tänka på David till jul. Jag gick fly förbannad upp till rektorn en gång och undrade, gråtande, vad de lär ut till barnen, inte är det medkänsla i alla fall. Jag poängterade även att det är viktigt för barnen att känna att det verkligen gjort något för David. Ett brev till alla föräldrar i klassen gjorde susen och Davids sista månader blev fulla av aktiviteter från klasskamraternas sida. Men från skolan hördes ingenting, utom vid begravningen. Då dök 20 st ur personalen upp.
Jag blir så ledsen att läsa om Tims klasskamrater. Han ska banne mig inte få behöva känna sig ensam och övergiven.
Ja det kanske är svårt att veta man ska säga eller göra men jämfört med hur svårt ni har det är det ingenting.
Många kramar
Det är så förbaskat tråkigt, milt talat. Det var likadant under Davids tid. Inför Davids sista jul ringde jag till läraren och sade att det vore trevligt om klassen kunde tänka på David till jul. Jag gick fly förbannad upp till rektorn en gång och undrade, gråtande, vad de lär ut till barnen, inte är det medkänsla i alla fall. Jag poängterade även att det är viktigt för barnen att känna att det verkligen gjort något för David. Ett brev till alla föräldrar i klassen gjorde susen och Davids sista månader blev fulla av aktiviteter från klasskamraternas sida. Men från skolan hördes ingenting, utom vid begravningen. Då dök 20 st ur personalen upp.
Jag blir så ledsen att läsa om Tims klasskamrater. Han ska banne mig inte få behöva känna sig ensam och övergiven.
Ja det kanske är svårt att veta man ska säga eller göra men jämfört med hur svårt ni har det är det ingenting.
Många kramar
jag blir så ledsen för tims skull när jag läser det här. visserligen glömmer man bort hur det är att vara barn när man blir vuxen för det mesta, men för tio år sedan minns jag att kompisar var ungefär lika viktiga för mig som de är idag (och jag som varken har barn eller pojk/flickvän har alltså kompisar VÄLDIGT nära hjärtat). hur kan föräldrarna tycka det är ok att man lämnar en vän om han blivit dödligt sjuk? mina föräldrar hade snarare tyckt att jag skulle ta kontakt oftare då...
KRAM!
Så var det för oss med då Julia var sjuk men då var det ej barnen för Julia var ju bara 3 år nej det var folk i vår närhet som svek ,där i bland makens syrra med familj och vi har ännu ingen kontakt med dem och det är 9 år sedan det är trist tycker jag men nu skiter vi dem med. Hade vi bott närmare er hade vi kommit jag och Julia. Har ni webkamera ? Ifall han orkar han kan få Julias msn med om han vill även om de ej känner varandra. KRAM
Hej på er !!! Kan inte annat än att tycka synd om och känna sympati, och nog för att jag tycker synd om er (även fast jag vet att ni inte vill) , men jag tycker även synd om barnen, tims kompisar, vars föräldrar "smittar" av sig med sin dåliga inställning, på sina barn. Det är ALLTID föräldrarnas ansvar att visa sina barn, lära dom hur man uppför sig, stöttar, hjälper en vän i nöd. Dessvärre, tyvärr, tror jag att detta är ett mycket förekommande fenomen, bland oss som har, eller har haft svårt sjuka barn.. vänner slutar att höra av sig, dyka upp, och när man ifrågasätter så säger dem "men vi vet inte hur vi ska bete oss"... men grejen är den att barn är barn för guds skull, det blir naturligt för dem, dom lär sig om livet, dom lär sig om sorgen.. sorg och cancer smittar inte (som någon skrev). Jag håller med, SKÄRPNING FÖRÄLDRAR!! det är ert ansvar att se till att "puscha"era barn att fortsätta förgylla Tims tillvaro... han behöver vänner, nu mer än någonsin! Varma kramar från Gotland
Sorgligt!! Men det är precis som när en vuxen blir dödligt sjuk, alla vänner och grannar försvinner och då talar jag om vuxna människor så då är dom väl likadana när det gäller andras barn.
Men SKÄMS på er!!!
Kerstin
Bra att ni säger ifrån det behöver de som sviker Tim få höra.
Styrkekramar
När min Alex blev sjuk i cancer så fixade Akademiska en person som åkte till Alex klass och informerade om sjukdommen o hur det låg till...ändå så var det många som bara försvann endast EN kille från klassen har hört av sej hur sjuk Alex än har varit...jag har tex Alex morbror (altså en i släkten) som bara försvann när Alex blev sjuk...nu när Alex är piggare o vi kommer hem till honom så får vi än i dag inte prata om hur sjuk eller dålig Alex har varit...kännsligt ämne liksom...Han kunde inte ens förstå att vi ville va med på tv3s program sjukhuset o visa upp HUR sjuk Alex varit...så han har aldrig sett ett endaste program...Styrkekramar från oss här i Gävle
Jag blir så ledsen när jag läser detta. Ledsen för Tim´s skull och ledsen för killarna i klassen som har föräldrar som inte förstår bättre....
Hoppas verkligen att ditt inlägg blir en väckarklocka. Tänker på er och skickar massor av kramar från Timrå
Hur är folk funtade? Mobba (för det är väl det) och frysa ut en kille, som inte alls kan rå för att han är svårt sjuk!!!
Du har all rätt att vara arg å din sons vägnar, men du ska veta att det är dom andra som saknas vanligt folkvett och medkänsla!
Jag önskar er allt gott! Jag håller tummarna för Tim såklart!
Ingegerd
Oj vad det gör ont i mitt mammahjärta när jag läser detta.
Jag vill ge en tanke till alla anhöriga och vänner till både stora som små.
Det behövs inte mycket för att förgylla en eftermiddag. En rafflande match i TV-spel. En bra film, en påse chips.( Det är tillåtet att någon gång trycka i sig en påse chips fastän det är en onsdag).Några kompisar delar en upplevelse tillsammans för en stund. Ingenting behöver sägas men de är tillsammans...
Det är nog tyvärr väldigt vanligt. Vi har en dotter som fick en hjärntumör för lite mer än 4 år sedan. Alla kompisar vände henne ryggen och behandlade henne som om hon inte existerade när hon kom tillbaka i klassen. Tyvärr fortsatte det så hela högstadiet och hennes humör och tillit till andra barn är som bortblåst. Hon har fortfarande inga kompisar och vågar inte ringa för att få ett nej eller en massa undanflykter. Skolan hade diverse synpunkter på att hon hade fel frisyr ej var intresserade av samma saker som sina klasskompisar att man inte kan tvinga barn etc. Vi är helt uppgivna även vi. Vår dotter är inte samma person som innan, hon har fått en hel massa problem men det enda hon längtar efter är en kompis. Nu har hon bytat skola och blir behandlad som en i klassen men har fortfarande ingen kompis. Kanske det skulle varit annorlunda om föräldrarna lärt sina barn empati och lärt dem att inte vara så otroligt egoistiska.
Du har så rätt Janne, det är inte barnen det är förldrarna. skolan ska tillsammans med skolan lära ut vad de innebär att ha medkänsla. Dålig stil,verkligen. Tyvärr är vissa väldigt trångsynta och egoistiska. Fortsätt och va starka....ni är fantastiska! Kramar
Ja, helt rätt att bli förbannad! Är det någongång man ska ge fan i att backa undan så är det vi tillfällen som dessa.
kan förstå att ni är besvika och arga på dem men kan oxå förstå barnen lite, när min föredetta pojkvän fick cancer fanns jag vid hans sida men till sist orkade jag inte jag klarade inte av att se han så dålig så jag besökte honom inte lika ofta men jag besökte honom ibland så mycket jag klarade/orkade fast jag inte åkte till honom så mycket betydde han otroligt mycket för mig, så även om de inte hälsa på så ofta betyder det inte att de inte bryr sej för de kan de göra ändå.
Ja måtte dom aldrig "dom fega" själva bli drabbade av nått hemskt i sina liv, vad paffa dom skall bli då av att sitta själva och inte få nått stöd från omgivningen. Känner ett starkt förakt mot fega människor, ibland får man göra saker som känns lite läskiga, annars är man bara en skit, stod det inte så i någon av Astrid Lindgrens böcker, kanske var det i Bröderna lejon hjärta eller Mio min Mio. Ni har all rätt att känna ilska, er pojke Tim behöver givetvis kompisar, mer än någonsin nu i sitt liv. Ni är förebilder för många och jag ser upp till människor som er, som reagerar, kämpar och står i för era barn. Barnen är de finaste vi har och är värda all energi. Skulle själv vilja ringa dessa föräldrar och snacka lite med dom...Ja, blir upprörd, men ta hand om er och era fina söner och den finaste Tim, han är speciell!!!!!!!!!
Kram från en blogg läsare, Cecilia
Helt rätt att känna som Du/Ni gör...Synd bara att det drabbar Tim. Hoppas att de berörda läser Inlägget och inser hur LÅGT!/Oansvarigt Dom betett sig. Respect Till Er !!
Som förälder blir man mkt upprörd över detta. Det finns verkligen inget att skylla på, som att man är rädd eller inte vet vad man ska säga. Även skolan har en stor roll i detta, som lärare kan man göra mkt och styra sina elever.Min dotter har fått ett enormt stöd från sin klass och hela skolan. När hon benmärgstransplanterades så kom det ett eller flera kort varje dag som läraren då portionerat ut för att det skulle komma en uppmuntran varje dag och då snackar vi om 7 veckor. Helt fantastiskt! Detta gjorde att även eleverna tog kontakt på fritiden, både killar och tjejer. Bra att ni reagerar, gå även på skolan mer, kräv att de ställer upp och engagerar eleverna om nu inte föräldrarna kan stå upp för detta. Fruktansvärt, för Tim att uppleva denna utfrysning! Ta hand om er och njut av de som finns er nära! Kram!
HELT RÄTT !!!
DESSA JÄVLA FÖRÄLDRAR SUGER FETT MYCKET !!! TYVÄRR,SÅ FINNS DET INTE NÅGON SKOLA FÖR
HUR MAN UPPFOSTRAR FÖRÄLDRAR,DET E NÅGOT SOM VERKLIGEN SAKNAS I SVERIGE:
KÖRKORT FÖR ATT BLI EN BRA,VETTIG,ANSVARSFULL
FÖRÄLDER OCH MEDMÄNINSKA!!! Kramiz åh så sez vi ;)
Mönstret är det samma om någon får ett barn med handikapp,när en gammal människa får altzheimers eller någon, ung eller gammal, får en svår sjukdom .
Vännerna flyr som om det vore risk för smitta .
Jag begriper inte hur folk tänker (om de nu över huvud taget gör det)!
Man kan bara hoppas att föräldrarna i det här sammanhanget läser och tänker till !
Det är ju just i sådana situationer som den "drabbade" behöver sina vänner som allra mest !
Mina tårar rinner...
Att Tim som redan går igenom massor av eländigheter ska behöva vara med om detta också...
Min dotters kompis, våra vänners dotter, gick bort i Januari 14 år gammal och efter 10 års!!! kamp mot cancern, Hon var en underbar tjej med ett hjärta för alla och alltid ett leende och skratt hon hade över...Hon var en sån kämpe...
Vår dotter säger att nu har hon en Änglakompis...
Vi bor inte på samma ort så av naturliga själ blev det inte att vår dotter var där så ofta men hade tät kontakt på internet och mobil
MEN - Till saken hör att även hon fick uppleva det du just nu berättar... Att klasskamraterna svek, speciellt ju äldre dom blev...Och absolut har du rätt i att föräldrarna formar barnen till dom som dom är...
Att behöva uppleva det som sjuk är utanför alla gränser...
Och det gör ju så ont i hjärtat.....
Massor av Styrka, Hopp och Mod till er
Hur kan jag få Tims adress.
Wise spoken! Va´faen är det för samhälle vi lever i!! Blir själv lika upprörd som du, Janne! SKÄMMES TA MIG FAEN!!
Varma kramar skickar jag dock till Tim och hela familjen!
Oj, hade ingen aning om att föräldrar reagerade så. Det är ju jättehemskt ju, OCH fullständigt oförståligt. Det var lite samma sak när jag var 15 år och blev sjuk (i en mycket mindre allvarlig sjukdom). Man märkte vilka som verkligen var ens vänner, vilka som stannade kvar. Dom var inte många men dom är fortfarande mina bästa vänner.
Ta hand om er!
Angelica (från AB)
Jag förstår att du är upprörd, jag blir både arg och ledsen... Ni föräldrar borde skämmas! Jag har själv en son som har cancer men han är så liten så han förstår inte att kompisar sviker vilket jag är glad för. Jag lider med er föräldrar som behöver se Tim i denna situation. Vuxna medmänniskor borde ha kommit längre i sin medmänsklighet. Stanna upp och fundera hur du skulle känna i familjens situation, det är tydligen många som behöver en tankeställare. Ofattbart...
Ja jävlar vad fega människor kan vara! Usch, så förbannad jag blir! Vad vill dom lära sina barn med detta? Grr....ska det vara så jävla svårt att engagera sig en gnutta? Stå på er - ni är så bra! Kram Rita
Hej AK & Janne. jag är ju en av dom där föräldrarna, fast våra söner har ju eg aldrig lekt förutom när dom gick på samma dagis. Jag frågar ofta W om han har sett Timpa i plugget o hur han verkar må. Följer er på avstånd och tänker på er. JÄTTEMYCKET! ...men det vet ju inte ni förstås.
Det låter så urlöjligt när man skriver det men jag vill inte störa... äh fan det låter helt sjukt.