1 maj 2008

Äntligen en ny månad! April förde bara skit med sig, trots fint väder. Vaknade av Jannes snarkningar, bliiiiir gaaaalen. Hur kan man skanrka så högt att andra vaknar, jag som trots allt sover med proppar?!! Barnen som nu sover inne hos oss ropade " pappa sluta snarka"  Kloclan var kvart i nio o Svinto gjorde sitt morgonvrål, vilket betyder upp o hoppa jag vill ut o kissa. Vi väckte pappa Janne som fick rasta denna morgon. Tim o jag låg o tittade på Från A till Ö. Det är ju ett fantastiskt barnprogram, ja ävven för vuxna som inte vet hur man ska förklara vissa ord i bland. "kom o skriv mej det på näsan, den som vägar!"
Tim är trött om dagarna o äter som en fågelunge. Vet inte om det beryder nåt eller om han bara är i en formsvacka... vill inte tänka heller!
Veckan som gått har varit extremt jobbig, tankarna som far i skallen, tårarna som rinner  och de stora gråtattackerna som kommer o går hela tiden. Jag tänker hela tiden, Tänk om det här är sista gången vi firar valborg tillsammans, är det här den sista gången vi går på bio.... Neeeeeeeeeeeeeej jag vill inte, bara tanken gör mig så förtvivlad! Skit skit skit, jag blir så arg, här kan de operera in nya hjärtan, flyta till månen men inte bota några dumma celler som inte ska finnas! Varför är den näten så svår o knäcka?

Tina!
Har Du några tips, vad ska vi göra, inte får missa osv? Du vet ju om nån gumman! *kram*

Känner mig rätt ensam med mina känslor just nu!

Livet går vidare som alla säger... vi ska gå p bio idag o sen ska Tim o jag måla akvarell i kväll.
All I need is a miracle! All I need is you!
Kram!

Kommentarer
Postat av: Boel

Tänker på Er allesammans flera gånger om dagen. Och hoppas verkligen att det finns mirakel. Blir så förbannad på denna rent ut sagt dj---a sjukdom.

Hoppas att Ni får en bra dag idag med bio och akvarellmålning. Krama om alla de dina
Kramar
Boel o Stefan

2008-05-01 @ 10:56:54
Postat av: Tina

Känner så väl igen dina tankar. Tänk om det här är sista gången som Irma...

Vi fick ju mot alla odds mycket bonus tid tillsammans med Irma men det var ju inget vi visste innan. Vi gjorde allt som att det var sista gången, vi sparade inte på något. Tömde varenda sparkonto, reste, red, åkte till äventyrsbad, tivolin, pratade, frågade om hennes drömmar och allt vad som kunde tänkas snurra i hennes huvud. Vi tog otroligt många kort, filmade och sparade fina saker som hon gjorde (akvarellmålningar bland annat). Lagade mat och hon skrev ner sina egna recept på irmas o thomas specialgryta bland annat. Vi var och fikade och pratade om livet!

Vi pratade en del om vad vi trodde skulle hända efter detta livet och fantiserade om hur härligt det skulle bli att få resa dit. Irma sa någon gång att hon ville resa först för hon ville inte bli kvar ensam på jorden. Sen ändrade hon sig och sa att hon inte ville det för då skulle vi andra bli så ledsna. Jag minns såväl det tillfället. Jag fick bita ihop och lova henne att om så skulle bli fallet så lovar jag att vi kommer att klara oss utan henne. Visst kommer vi bli ledsna men vi klarar oss, det lovar jag, sa jag. Fan vad det gjorde ont att säga de orden (det skrek inom mig kan jag säga) men jag tror att det är mycket viktiga ord.

Jag har hört att barn annars tar på sig föräldrarnas sorg och känner skuld för att de kanske ska dö ifrån mamma o pappa. För mig o Thomas har det varit viktigt att göra allt för att förbereda och rusta Irma för vad som skulle komma. Vi är vuxna och hon barn, hon fick inte ta på sig någon skuld eller behöva oroa sig för oss. Svårt, svårt men mycket betydelsefullt för oss idag. Vi tog de svåra diskussionerna och gav henne trygghet. Vi kunde inte ta bort hennes sjukdom men vi gav henne all kärlek och trygghet vi kunde. Det är skönt att veta att vi levde här och nu och njöt.

När Irma blev sjuk från början, maj 04, vet jag att jag tänkte att går inte det här vägen kommer jag aldrig att förlåta mig om jag inte har njutit och älskat varenda sekund. Så har jag levt och det har jag aldrig ångrat. Med det inte sagt att jag inte varit ledsen och varit fruktansvärt orolig såklart.

En annan viktig sak för oss var att vi inte skulle plåga Irma för vår egen skull. Lätt att säga men när det väl kom till kritan var det mycket svåra beslut. Vi tog de svåra besluten och valde bort respirator med mera. Vi visste att Irma inte skulle överleva sina tumörer och vi ville att hon skulle få somna in så lugnt och tryggt som möjligt. Inte en massa maskiner eller mediciner som skulle kunna få ha henne kvar hos oss en liten tid till. Det viktiga var att Irma fick ha det skönt (smärtfritt o ångestfritt).

Det blev ett långt inlägg och känslosamt. Hoppas du inte tycker det är för jobbigt att läsa utan tar med dig de bitar du tycker om. Alla gör som de känner är rätt för dem. Jag kan bara tala om hur vi resonerat, jag skulle aldrig säga att andra ska göra likadant.

Tänker mycket på er. Kärlek/Tina, Irmas o Ludwigs mamma

Postat av: Anette

Jag vet inte vad jag ska skriva, mer än att jag tänker på er. Många kramar Anette

2008-05-01 @ 21:53:31
URL: http://nenne68.blogg.se
Postat av: Lotta

Känner också igen dina tankar. Vi förlorade David den 20 mars efter sju månaders vetskap om att det inte fanns mer ett göra för honom. Han var då 11,5 år. För att klara av beskedet och vardagen bestämde jag mig för inte tänka framåt och bortse från, så länge det gick, hur svårt sjuk han var. Precis som Tina tömde jag sparkonton och jag tog banklån för att kunna göra allt David ville. Vi hann resa utomlands, åka på kryssning, åka limo flera gånger m.m. innan smärtan tog över hans liv i december 2007. Vi beslutade också att inte göra några kontroller eller undersökningar på sjukhuset eftersom David avskydde att vara där. Det var frusterande för mig att inte veta hur tumören växte eller spred sig men samtidigt skönt att inte behöva tvinga på David sjukhusresor som han hatade. Smärtlindringen fungerade inte sista månaderna men för David var det mer värt att vara hemma än att få mer hjälp mot smärtan på sjukhuset. Det var mycket jobbigt att behöva se honom lida och jag var många gånger på väg att ge upp och tvinga in honom på sjukhuset. Idag är jag tacksam att jag inte gjorde det.

David förbjöd allt prat om cancer men han ville ofta prata om vad som händer efter döden och han utvecklade en egen filosofi och en stark andlighet där han hämtade mycket tröst. Han sade också ofta att även om vetenskapen inte kunde göra mer för honom så skulle man inte underskatta naturens kraft. Han sade, som hans läkare sagt till honom, att om liv och död vet man ingenting. Det var skönt för oss alla att behålla den lilla lilla gnistan av hopp.

Jag tänker på er jättemycket. Och jag säger som David sade: Om liv och död vet man ingenting. Naturen och människokroppen är starkare än man tror.

Många kramar

2008-05-01 @ 22:57:23
Postat av: Rita

Härligt att läsa inläggen från Tina och Lotta. Det känns bra för en som har ont om tröstande ord att se att det finns andra som vet och förstår! Förstår att vanmakten och skräcken finns hos er jämt därför gör ni så bra som fyller era dagar med hopp och glädje också!

2008-05-02 @ 01:05:50
Postat av: Marie

Läser om er föjer er kamp . Läste det Tina hade skrivt
så fint
vilken tur att du finns där för denna familj. Du vet ju exakt vad de går gemom nu. En annan har ingen aning mer än att man vet hur det är att ha ett barn son har haft cancer. Vår dotter mår bra är "friskförklarad" men visst har det vart tufft. Känner än i dag att jag inte har förstått till 100% vad vi gått genom vill ej tänka på det för då kanske den mur jag byggde upp under sjukdomen rasar och vad händer då.

2008-05-02 @ 07:36:35
Postat av: Jenni

Anna-Karin,
skickar kramar till er i massor.
Vi är hemma idag(fredag) om ni vill komma över o fika o prata.
Kramisar Jenni o Markus

2008-05-02 @ 12:26:06
Postat av: Mysan

jag tänker på er hela tiden.

2008-05-02 @ 21:34:30
Postat av: Sagomamma

Finns inget man kan säga, allt känns så futtigt... Tänker på er och er son som heter samma som min.

2008-05-02 @ 22:18:09
URL: http://sagomamma.blogg.se
Postat av: Johanna

Oj vilka gripande och starka kommentarer från Tina och Lotta. Irma har jag ju följt genom hennes sida, men tänk så många fina barn och ungdomar som oxå kämpar trots att det inte syns via nätet.

Tänker på Tim, tänker på så många andra som kämpar för sitt liv....

Hoppas ni har en härlig helg tillsammans och tar till vara på varenda sekund tillsammans

Stor kram Johanna

2008-05-03 @ 22:19:29
URL: http://grynisen.bloggagratis.se
Postat av: Anne-Lie

Jag hoppas för allt i världen att Tim bara har en tillfällig svacka, (konstigt vore väl om han inte fick dem)lite att fundera på eller bara samla krafter.Allt vad de kan nu inom sjukvården så tänker jag bara "tusan" tänk om pengarna de lägger och lagt på att utforska rymden gått till att lösa gåtan om dåliga celler,både månen och mars finns ju kvar när gåtan är löst! Så nu har jag sagt det. Stora Styrkekramar till er alla,så lite men jag önskar det kan ta bort en liten prick,Kram från ett varmt Varberg

2008-05-04 @ 22:48:25
Postat av: Lotta

Är ofta inne och läser om Tim, han är en så go och modig kille. Vi håller alla tummar och tassar att allt bara ska bli bättre och bättre. Hälsningar Lotta & vovvarna

2008-05-05 @ 09:25:16
Postat av: Moa

Efter att ha läst Tinas och Lottas kommentarer känns det ju nästan som att det inte går att skriva något mer för mig

Jag har ju (som tur är för min del...) inte varit i någon sådan här situation men jag har följt Tims blogg i några månader, läst artiklarna i Expressen osv och jag får hela tiden en känsla av att det här är en kille som kommer vinna. Han har en sån otrolig styrka och vilja.

Annars säger jag som Tina och Lotta, Carpe diem!
Fånga dagen

Sen i egenskap av fotograferingsberoende kan jag ju bara tipsa om att fota och filma så mycket som det bara går.

Kram
Moa

2008-05-05 @ 15:08:28
URL: http://legobit.bilddagboken.se
Postat av: Maria

Ni ska veta att vi tänker men förtränger. Är själva på gång och ska göra nästa MR snart - ni vet hur det är... En futtig kram och mycket hopp till er.
M

2008-05-05 @ 21:48:24
URL: http://groups.msn.com/OliviaSamuel
Postat av: Kicki i Bagis!

Hej!
Oh, va vi har tänkt på er ofta sista tiden. Ibland känns det som om tiden står stilla. Men oj va mycket ni finna hos oss. Tankarna går till när vi träffades sist på internationella barncancerdagen. Då på kvällen, det var så mysigt. Även om vi inte känner varandra så bra, så känns det i själen just nu för våran älskade Tim. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommer att gå bra.
Sköt om er! Många stora kramar Kicki o Jennifer i Bagis

2008-05-10 @ 16:38:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback