Tufft!!!
Ja( suck) Nu har vi tragglat oss sakta framåt tillsammans i ca. 4år med denna jobbiga sjukdom!
Att Tim bara pallar?? jag får inte ihop det för fem öre!! Tim fortsätter som en ångvält och petar i sig den ena konstiga medicinen efter den andra.
Märkligast av allt är att han aldrig någonsin klagar! varken över sjukhusbesök eller alla mediciner,helt makalöst!!
Han är verkligen fantastisk!!
Då kanske man borde skämmas när jag nu kommer in på nästa ämne! nämligen hur man mår som förälder??
Vet inte om det finns några givna riktlinjer i en sån här absurd situation,förmodligen inte!! Har iallafall alltid haft någon slags inbyggd försvarsmekanism vid jobbiga och slitsamma stunder både jag och A.K.
Den mekanismen har hängt på väldigt länge fast det har varit sjukt tungt vissa stunder. Nu har vi ju en väldig tur att vi har Tim som är den tuffaste vi någonsin sett,men!!! vad gör man nu när mekanismen inte fungerar längre? när man har svårt att hitta det där lilla extra som piffar upp litegrann iallafall! Man har ju nästan blivit ett apatiskt monster som i stort sett bara håller ihop med de sista limdropparna.
Ni hajar nog vad jag menar! det känns bara så fruktansvärt att Tim som borde vara helt knäckt istället tröstar oss i hela den här j##la cirkusen!!!
Sorry!! men livet är en film ibland man får ta tillfället o spy ur sig lite på nätet!
Ha re...... pappa Janne.
Hej Allesammans!
ja Ni får spy ur Er hur mycket som helst. Känner lite igen situationen när Mimmi blev sjuk. Hon var den starka och tröstade både oss och sin farmor. Det kändes jättekonstigt. Det var ju vi som skulle trösta henne. Men som sagt var det är bara att spy ut över denna fruktansvärda sjukdom. Mimmi är nu utskriven från ALB och skall fortsätta på KS. Vet inte om jag gillar läget men det är nog bara att göra det. Kanske i dagsläget när vi skall bli mormor och morfar så är det nog bra att hon är på vuxensjukvården med de kontroller för det blir säkert lite speciellt med MR och så. Det kändes dock skönt att hon kan få barn trots cellgifter och så.
Håller alla saker som går att hålla för att strålkniven skall döda alla sjuka celler. Krama om allesammans och var rädda om ER.
Vi tänker på Er
Boel o Stefan
Ja Tim är en stor stor hjälte med ett fantastiskt psyke. Han är en stor liten människa! Men ni är också hjältar. Jag har många gånger undrat hur ni orkar, hur ni orkar vara så aktiva och fylla era barns liv med så mycket glädje. Det vore mycket konstigt om ni inte ibland tänkte att ni håller på att gå under. David var sjuk i tre år, utan någon "frisk" period, innan hans kropp gav upp mot cancern och jag tänkte ibland att jag skulle dö av utmattning före honom. Men man orkar, för att man måste och för att varje leende från barnet, varje bra dag, ger en oändlig kraft och glädje. Jag tror att det stora sammanbrottet kommer när man inte behöver vara stark längre. Då kommer resultatet av den långa tidens ovisshet, alla svåra besked, alla kast hit och dit och smärtan. Jag förstår hur svårt ni har det nu men jag vet att ni kommer att orka, på något jäkla sätt.
Många kramar
Lotta (mamma till David 1996-2008, Kalle o Agnes)
Ni har verkligen en fantastisk son klarar allt detta år efter år. Men glöm inte var han fått sin styrka ifrån. det är ju ni som lagt grunden till den trygga viljestarka person han är.
Jag kan inte föreställa mig hur det är för er som föräldrar att leva med denna förbaskade monstersjukdom år efter år. Men vad jag ser är en otroligt fantastisk vilja och styrka hos er båda två som inte bara hjälper Tim utan också många av de som följer er blogg. Det är självklart så att det inte går att orka hela tiden men det viktigaste är viljan och den har ni. Jag önskar jag kunde bidra med lite styrka på något sätt. Ni finns i våra tankar och jag vet att på något sätt orkar ni igenom för om det finns någon som helst rättvisa så ska den där cancern förintas nu. många kramar
från Steins
Jag tänker ofta att barn står i närmre kontakt med "universums hemligheter" än vad vi vuxna gör. Dom vaggar tryggt i sitt nu som vi vuxna har glömt att det finns. Sen känner man ju som förälder att man har ansvaret att ge sitt barn det bästa av allt - och när då en jäkla vidrig sjukdom tar ifrån en möjligheten att få ge sitt barn en bekymmersfri barndom där leken ska härska så måste det kännas överjävligt! Kanske får ni lämna barnen till mor- eller farföräldrar en helg och tillåta er att "bryta ihop" ett par dagar för att sedan orka fortsätta vara föräldrar till den tappra Tim och hans tålmodiga lillebror. Eller unna er en helg där ni faktiskt låtsas att sjukdomen inte finns (går det?. Hur som så är ni helt fantastiska som fortsätter att hålla ihop och vara en familj som försöker njuta av livet och jag hoppas innerligt att ni snart har en frisk Tim och kan börja läka själva! Stora Kramar från Rita